På en genusföreläsning i höstas som handlade om litteratur tjatade den föreläsande kvinnan framför oss dels om Fredrika Bremer men också Moa Martinsson. Hon malde och malde och alla kursen tyckte att kvinnan som föreläste inte var i vår smak. Kanske var det kvinnan som föreläste som gjorde att jag fick för mig att Moa Martinsson var överskattad och ägnade inte mer tankar åt henne förrän nu. I min kurs Litteratur och genus stod Moa Martinssons debutroman Kvinnor och äppelträd från 1933 på litteraturlistan. Vad fel jag hade. Från första sidan älskade jag Moa Martinsson. I det bildformande, ärliga språket beskriver hon kvinnor och ett liv i fattigdom. Samtidigt beskriver hon kvinnans kärlek och tankar som ingen annan tidigare hade beskrivit den som. Det är i början av 1900-talet, det är inte vackert, det är hårt att leva. Det handlar om Sally och Ellen, två kvinnor som föds och växer upp i liknande fattiga förhållanden. De båda härstammar från mor Sofi, som dränkte sig i ån. Det handlar om skam, svält, sexualitet, sjukdomar och våld. Även Moa Martinsson levde ett fattigt och hårt liv innan hon blev författare. Jag blev arg, över livsförhållandena, jag blev glad, över hur fritt Moa skrivit om kvinnor och deras styrkor. Kvinnor och äppelträd är ett typiskt exempel på att vi inte får sluta läsa om vår historia och därefter lära.
I mitt exemplar från bibliotekets underjordiska magasin ingår både Kvinnor och Äppelträd och Sallys söner, vilken är en fortsättning, och tillsammans blir Boken om Sally.
Kommentera